Here I go again, on the exact same place where I started

Har en känsla som jag så många gånger förr också haft, en känsla som är exakt som rubriken på detta inlägg. Känslan jag får nu och då när någonting plötsligt försvinner eller händer, när riktningen byts radikalt mitt i en piruett. Fan det lät fint? En ganska tom känsla som får mig att fundera på vad jag borde göra till näst och hur jag borde göra det, känner mig plötsligt helt vilsen.
Har då varit en jätte skön kväll, hade lite Me-time och gick i en lång kokhet dusch, lagade facemask och lackade naglarna framför en episod av OTH samtidigt som jag försökte få ordning på de tusen tankar som snurrar runt inne i mitt huvud, men inte kommit någon vart.
Ibland känns allt så värdelöst, alla glada saker i vardagen och alla saker man kämpar för, är det slutligen någon idé med dem? Känner mig så svag, svag för min egen vilja och mina tankar. Konstiga tankar och konstigt humör, som båda kommer vara borta i morgon.

/sofia