Tänkte tala ut lite..

Det finns säkert ingen av er som missat att jag har keliaki. Det klaccifieras som en sjukdom men jämfört med andra sjukdomar och allergier så är den otroligt lätt att sköta och leva med. Det enda man måste göra är att undvika mat som innehåller antingen väte eller gluten. Detta betyder ju då att man som keliakiker inte kan äta normalt bröd och/eller kex, flingor mm. samt måste man kolla efter i choklader och såser. Det är faktiskt inte så hemskt för man blir van vid det och det finns en massa glutenfria varianter i butiker som faktiskt brukar smaka riktigt gott. Så klart märker man en skillnad mellan t.ex. bröd, men man vänjer sig och om keliakin märks i ung ålder, liksom min, så växer man liksom upp med den maten och då smakar ns. "normalt bröd" kanske också lite underligt.

Det finns olika "grova" keliakier och mänskor reagerar då olika på glutein. Det farliga med min keliaki är att jag kan äta mat som innehåller glutein, också i stora mängder, utan att märka något alls. Ändå förstör gluteinet min kropp inifrån och dödar de små flimmerhåren inne i tunntarmen. Detta betyder att tillförseln av vitaminer och mineraler som dessa flimmerhår tar upp av maten försämras och slutligen nästan helt och hållet upphör. Vid något skede märker jag ju av det då jag börjar få symptom, med det är oftast många månader efter, då det egentligen är sent. Detta är just det som hände nu.

Ändå har jag av någon orsak inte kunnat/velat acceptera att jag lider av detta. Frågor som "varför just jag?"och "varför inte äta då jag ändå inte får några symptom?" är det som snurrat runt i huvudet på mig de senaste åren. Helst av allt har jag bara velat ignorera sanningen att jag har denna sjukdom/allergi och gillar inte alls om att tala om den. Att gå på kontroller har jag också upplevt som onödigt, då det bara påminner mig om att jag har det. Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag tagit allt det här så tungt, jag har ju typ växt upp med det, för nu har jag äntligen insett att jag inte mister så mycket och att det faktiskt inte är så annorlunda att leva med detta. Som sagt kan jag leva ett ganska så normalt liv, måste bara kolla lite noggrannare vad jag stoppar i munnen.

Nu kommer jag då till det då allting började gå fel, men fastän jag visste om det så förväntade jag mig inte att konsekvenserna skulle vara så stora som dessa..

För några år sedan var jag då vid det skedet att jag bara ville leva ett normalt liv utan att lida av denna "börda till sjukdom" som jag upplevde keliakin som. Då började jag då sakta men säkert fuska mer och mer. Strunta i att hålla mig undan från mat som innehåller glutein och istället smaka lite nu och då. Lite mer och mer hela tiden. Slutligen så åt jag ibland normal pizza och croissanter samt drack lite öl på fester. Detta har då pågått i många år utan att jag egentligen märkt så mycket av det. Har trott att jag mått alldeles bra, förrän jag för ett par veckor sedan blev typ tvingad av mamma till att åka på blodprov för att kontrollera lite hur det står till med min kropp. Är väldigt glad över att hon gjorde det då det sedan visade sig att mina blodvärden var ganska upp åt fi**an, riktigt ordentligt. Detta ledde sedan till diskussion både med läkare och mina föräldrar för att reda ut vad detta berodde på.

Samtidgt började jag själv fundera på hur jag mått senaste tiden. Hur jag betett mig och hur min kropp ändrat och insåg att allting tydde på att jag åt fel. Diskuterade detta också med mamma som också undrade hur hon inte kunde ha insett det. Jag som trott att det var alldeles normal trötthet jag led av, att det var normalt att man hade alldeles jävla svårt att komma upp ur sängen på morgonen då man går i gymnasiet. Att jag inte orkade springa berodde på dålig kondition. Att mina humorsvängningar var normalt och det att jag aldrig riktigt kände mig glad bara berodde på tröttheten. Att det inte märktes just alls förändringar på min kropp trots den massiva mängden jag tränade och att jag fick små nippor i nacken och på axlarna. Under de senaste åren vara jag bara för blind för att inse att detta allt berodde på sjukdomen som jag totalt struntade i. Det berodde på det att min kropp inte fått just alls näringsämnen på ett par år hur hälsosamt jag än åt och hur mycket vitaminpreparat jag än proppade i mig.

När jag talade med mamma berättade hon att hon och pappa en tid undrat hur jag var ganska normalsize, då jag med tanke på den mängden träning och det hälsosamma sättet jag åt på borde ha varit pinnsmal.

Blodprovs-resultaten var det som faktiskt öppnade ögonen för mig. Det var det som fick mig att inse hur illa jag egentligen mådde. Efteråt, nu i över en månad, har jag skärpt mig och inte fuskat det minsta med min diet. Har inte ens lust med t.ex.croissanter som jag älskar! Sättet jag mår på är alldeles fantastiskt och känner mig energisk och glad. Jag orkar träna med mycket större tempo, springa långa lenkkin och stiga upp ur sängen på morgonen utan att känna mig deprimerad. (vid ett tillfälle var jag seriöst rädd för att jag skulle ha lidit av depression då jag mådde som jag mådde) Detta allt beror då på att jag äntligen äter kost som min kropp tål, den rätta kosten.

Så om det nu finns någon som läser detta inlägg och som har keliaki så säger jag bara att det på riktigt lönar sig att ta det seriöst. Gör för guds skull inte samma misstag som jag och tänk att det inte skadar något att fuska alltid nu och då, för det skadar mycker mer än man skulle tro och i slutändan mår man faktiskt så jävla skit. Det är så enkelt att sköta och man missar inte så mycket på det för det finns faktiskt lika goda glutenfria varianter av bröd och kex (okei croissanter och vitt bröd går bara inte att göra i glutenfritt så att de skulle smaka som de borde göra) samt så är glutenfria dieten mycket mer hälsosammare än att äta gluten och väte.

Nu mår jag då bra och bättre varje dag men det kommer ta länge före jag har min kropp i balans igen och förrän jag kan räknas som "frisk". Mest harmar det att jag själv utsatte mig och min kropp för detta, så har liksom ingen annan att skylla för detta än mig själv.

/sofia